Svart, vitt och ett ansikte. Jag är verkligen inte klar med det här. Vem står näst på tur?

I början av sommarlovet visade jag er något som återigen var lite annorlunda i mitt skapande.

Inga mjuka blyertsskuggningar. Inga färger, lager av akrylfärg eller långa sökanden efter rätt nyans.

Den här gången bara svart, vitt och ett ansikte.

Och även om jag då själv ännu inte visste vart den här vägen skulle leda mig, vet jag i dag en sak helt säkert.

Jag tänker absolut inte sluta med det här. Tvärtom.

När bara svart och vitt räcker

Det jag tycker om med det här sättet att skapa är just enkelheten.

Vid första anblicken.

För i själva verket förlåter svart och vitt ingenting.

Man har inte dussintals nyanser att tillgå för att stegvis modellera fram porträttet. Här finns det inte mycket utrymme för ”jag rättar bara till det lite till”.

Varje linje, varje svart yta och varje parti som jag lämnar helt vitt avgör resultatet.

Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om det.

Ur några kraftfulla drag börjar ett ansikte sakta träda fram. Plötsligt syns ögon, ett uttryck, hår, skägg… och en människa man känner igen, trots att så mycket faktiskt inte alls finns med på duken.

Ibland behöver man nämligen inte måla allt för att allt det väsentliga ska synas.

Från det första porträttet till fler

När jag i början av sommarlovet visade det första porträttet skapat på det här sättet såg jag det lite som ett experiment.

Jag ville prova något nytt. Frigöra mig från detaljer, färger och det klassiska sätt som jag vanligtvis bygger upp ett porträtt på.

Men det stannade inte vid ett.

Efter hand tillkom fler ansikten, och för vart och ett tyckte jag ännu mer om den här stilen.

Varje porträtt fungerar på sitt alldeles egna sätt. I ett är ögonen avgörande, i ett annat en karakteristisk frisyr, skägg, läppar eller en enda framträdande skugga.

Och just där ligger hela seriens magi för mig.

Posca i handen och inget suddgummi

En viktig roll i de här målningarna spelar också POSCA-pennorna, som jag arbetar med direkt på duken.

Och här kommer det roliga.

Blyerts kan man sudda bort. Färg kan man ibland måla över.

Men när man drar en kraftig svart linje över en vit duk måste man helt enkelt lita på den. 😄

Kanske är det också därför det här skapandet har en helt annan energi än mina klassiska porträtt.

Det är snabbare, djärvare och råare. Det tvingar mig att se på ansiktet på ett annat sätt och bara söka det som verkligen är karakteristiskt för det.

Det är ingen ersättning. Det är ännu en väg.

Det betyder inte att jag överger mina andra målningar.

Precis tvärtom.

Jag älskar fortfarande blyerts. Jag kommer fortfarande att måla med akryl, skapa porträtt, experimentera och prova nya saker.

Jag har nämligen aldrig velat förbli instängd i en enda stil bara för att människor känner igen mig på den.

Jag tycker som mest om att skapa när jag får utvecklas.

Och den här svartvita serien har helt enkelt fått ta plats bland mina andra verk.

Lite kaxig.

Lite minimalistisk.

Och väldigt mycket jag.

Och nu är jag nyfiken på en enda sak…

När jag tittar på porträtten som redan har kommit till börjar jag automatiskt tänka på nästa ansikte.

Vem skulle passa perfekt i den här stilen?

Uttrycksfulla ögon? Karakteristiska drag? En ikonisk frisyr? Skägg? Eller någon som jag inte alls skulle ha väntat mig att se i det här utförandet?

Jag har förstås redan några namn i tankarna.

Men den här gången vill jag också höra vad ni tycker.

Så jag tänker absolut inte sluta. Det känns snarare som att jag bara har börjat.

Och frågan till sist är egentligen väldigt enkel:

Vem blir nästa? 🤎